surrounded

Dagen började med ångest. Trevligt... Not. Blir lite lättare när jag ser att snön fortfarande ligger på backen. Härligt! Men ångest... Hur gör man för att bli av med den? Jag kan ju inte käka piller resten av mitt liv. Eller kan, det kan jag väl, men hur kul är det? Nej, det ser jag inte fram emot.

Sven påpekade min tysthet idag. Han vill att jag ska säga vad jag tänker på. Finns ju fler som vill det... Men ack, så svårt det är för mig. Om ni bara visste. Att öppna sig så för en annan människa. Något som jag aldrig kunnat göra innan. Jag har fått lära mig att sina tankar och funderingar håller man för sig själv tills någon frågar om dem och inte ens då ska man berätta allt, bara så att personen i fråga blir nöjd med svaret. "Jag vet inte" eller "jag har inte tänkt så mycket på det" blir aldrig uttjatat. Men det är inte direkt någon som har intresserat sig för mig i alla fall, så jag har egentligen aldrig behövt vara orolig. Det är väl därför det är så jobbigt nu. När man sitter i en soffa och har ingenstans att gömma sig och människan sitter mittemot och frågar: "vad tänker du på?". Bara i den sekunden seglar plötsligt hundratals tankar förbi i huvudet, vilken ska man välja? Den som passar bäst, den som bekymrar mig mest eller kanske den som är minst jobbig att berätta om. En dag kanske jag kan hålla kvar en tanke och berätta om just den, hur jobbigt det än blir.

Nej, jag orkar inte mer... Helvete vad trött jag är =/