Allt och lite till....

När ska vardagen gå över till "normal mode" igen? Jag trivs ju rätt bra hemma egentligen. Men någonting vill jag ha att göra. Jag vill ha mitt företag NU! Men som 22 år och arbetslös finns det ingen jävel som vill hjälpa. Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa mig innan jag fyllt 25 och pengar till utbildning får man inte låna på banken även om man är fast anställd, för risken finns ändå att man blir arbetslös... Jag vill inte mer! Vad ska man göra då? Hästarna vill ju inte att jag är i stallet och pillar på dem hela tiden, de kommer tröttna på mig rätt så fort i så fall =P Nä... Har jag inte hittat något till mitten av augusti så blir det praktik på ridskolan, mycket trevligt tror jag nog! =) Där behövs ju alltid hjälp och försökringskassan betalar mitt aktivitetsstöd så det blir inga kostnader för klubben, perfekt =)

Min jobbcoach hittade ett par hästskötarjobb i London som han tyckte jag skulle kika på. På ett sätt hade det ju varit trevligt, men det blir ju alltid bekymmer om man skulle ge sig iväg, speciellt som dessa varade sex månader. Vad gör man med familjen? Alla vänner som man inte har med sig? Och framförallt, vad gör jag med hästarna? Hobbe skulle ju i och för sig gärna gå hemma och skrutta ett tag, med lite motionsridning ett par dagar i veckan. Men grodan? Jag kan ju skicka iväg honom till någon, men det är ju min älskling, jag vill ha honom hos mig =/ Jao.... det tål att funderas på.

Påtal om grodan sadeln är inga större bekymmer att få på honom nu. Klart... jag måste ha på honom grimman innan och påminna honom om att den inte kommer äta upp honom, men när den väl ligger på ryggen så är det ju inga problem alls =) Finns en del grejer i stallet som jag kan slänga upp på ryggen på honom nu, bara så jag får se hur han reagerar. Sen hoppas jag att det inte ska bli några större bekymmer att sitta på honom. Ska komma igång lite igen med tömkörningen bara så allt fungerar med tygeltagen och det. Annars kan det bli jobbigt att bromsa =P Åh, jag längtar så tills jag kan rida honom. Nästa RIKS, då jäklar ska vi vara med!

Keep out!

Så är jag där igen... Skuldkänslor och dåligt samvete gör det inte lättare direkt, sluta med det! Det är både för min egen skull och för andras, för till slut skulle jag väl plåga ihjäl någon. Bara låt mig vara för mig själv ett par dagar, jag behöver komma på fötter. Ärligt talat, det enda som gör mig lycklig nu är den där underbara lille varelsen i stallet som gör allt rätt. Han påminner mig hela tiden om att han lever. Min alldelles egen hjärtevän som ingen någonsin kan ta ifrån mig, han kommer aldrig finnas i någon annans hjärta, han lever i mitt för all framtid. Tänk på det, kära vänner, innan ni säger något negativt om honom igen. Det är JAG som tar illa upp, han är ändå en otroligt stor del av mitt liv. Ni skulle aldrig säga något liknande om Adam, eller hur?!

RSS 2.0