Speak up!

Hade en mycket trevlig dag, till kärringen slängde igen dörren framför näsan på mig och klämde fingrarna gjorde jag också.

Förstår inte varför inte jag helt enkelt kan bli accepterad, som de andra. Gissa en gång varför jag känner mig utstött och ensam? Inte fan hjälper DET heller. Så tänker man att någon kan förbarma sig över en liten jävel, men nä, vad vinner man på det?

Ja, du har fattat rätt, det är små aggresioner som springer runt i min hjärna nu som inte lämnar mig i fred. Åh, jag vet inte vad jag ska säga. Jag får ju aldrig en chans heller för det är ingen som kan säga det rakt till mig utan det ska alltid smusslas och viskas bakom min rygg, eller rättare sagt till personen som står två millimeter ifrån mig så man får ändå höra till slut, men givetvis inte från personen som började vräka ur sig ord som inte platsar i dess mun. Nä, trött som fan är jag på det här, men nu är ribban satt. Inte fan kommer jag vara snäll längre om det här är vad jag får tillbaka. Sluttramsat!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0